Måndag,

och internationella kvinnodagen.

Har just läst en artikel i "jyllands posten" omhandlande kvinnans genetiska överlägsenhet.




Utmärkt artikel.

"Brilleorm"!!

Ozzy har nya brillor, självvalda.

Lila.

Trendigt, jovisst

V- som i Victory!

Var till ortopedkirurg igår.

Skulle ta del av resultat från höft/bäcken röntgen.
Då våra seneste röntgenbilleder är från Sverige hade jeg dem med, samt tidigere mått på det höftskred Oscar har.

Jeg var klar til at ta diskussion MOT botox eller annan intervention.
Den leende man jeg möter, säger på halvtaskig svenska (alla danska läkare älskar sverige eftersom ofta gjort en del af sin ST där uppe och med melankoli og ömhet kommer i tanke om det så snart de möter en svensk), :

-Det ser då fint ut det här. Inga problem, ingen intervention. Superfint.

Jeg blir överraskad, stammande säger jag att jeg gärna vill veta vad Reimers index visar (inte för att jag vet så mycket om det, men det är de mått jag kan förhålla mig till sedan tidigare mätningar).

-Nå, men den visar 0.1, tätt på normalt..............
Här river jag fram mina papper, tidlgere var den på 0.4 (dvs 40% av höftkulan låg utanför höftskålen 2006), 2008 var låg motsvarande tal på 0.3 och nu 0.1.
Nu är det den leende mannens tur at bliv överraskad, han kikar på mina bilder och menar att det berstämt är MYCKET underligt eftersom barnen bara brukar bli dåligare gällande den här typ av problem.....


Krypningen är svaret!

Så kör vi ett år mer.

Med lätthet.

Oron,

som med tiden sällan visar sig, fick näring idag.
Oron för framtiden,
för sjukdom, operationer,
för vad som kan hända med "våra sköpliga barn".

En flicka från Oscars "kommunikationsgrupp" dog under gårdagen.
En förkylning med komplikationer.

Ett slag i ansiktet för föräldrar äntligen fått grepp om tillvaron med ett handikappat barn.
Nu börjar ett liv utan barn.

Jag förundras över alla människor som delar sorgen.
Vänner, vänners föräldrar och syskon.
Lärare, assistenter, medhjälpare på skolan.
Fritidsgården, lärare, peadgoger och assistenter där.
Avlastningsboendet, med vänner och föräldrar, personal, pedagoger, assistenter.
Ridklubben, simträningen.
Habiliteringsteamet.
Barnavdelningen
Listan är lång...........


Kanske finns en liten gnutta tröst i att se hur många människor flickan berörde, att se att hon lämnat intryck.

En liten gnutta, kanske.......

Vi har gått igång med "alternativ kommunikation"

öv..................med ett inre motstånd hos modern.
Men ett måste, jag vet :-(

Mormor och morfar

på besök. Innebär beslutsångest på leksaksäffaren..................

Men ut kom vi till sist, med två påsar smått å gott.

Max blev utan förvarning hämtad på dagis, tog lite tid innan han greppade vilka det var som stod och väntade. Det händer ju inte var dag direkt, att mormor å morfar trillar förbi på Unoden.

Valentine!!

Inget vi dyrkar i familjen, men yngste sonen upplystes i vad man brukar/kan göra dagen i ära.

Blommor till nå´n man gillar.

Omgående inhandlades, i samråd med pappan, en bukett till den utvalda.

Väl hemma delades buketten i två, märk det väl, halvor, en till modern, en till Freya, den utvalda.

Om det var sonens eller faderns samvete som ledde till halverandet fångade jag inte helt.

Packa in halva blomsterfånget i rött papper igen och över till grannhuset.

Ding Dong........ingen hemma.

Katastrof.

Nedtur.

Sportlov.

Öv.

Fem dagar senare är hon tillbaka.

Blommorna väntar slokande i sitt röda, nu delvist upplösta papper.

Dom pakkas upp undar andakt, så packas de ned igen.

Självklart skall de stå i hennes rum, med papperet på.

Alla besökande de närmaste dagarna dirigeras in till en titt.

Vet inte vem som är gladast, leverantören eller mottagerskan :-)

Nu en vecka efter diskuteras om de är bästa vänner eller kärester eller både och.

Max har en klar uppfattning om det sista.

Freya tvekar.

-Freya, du fik jo blomster fordi jeg synes du er en flott pige....

Så är dom visst kärester ändå får hon medge............