måndag 18 oktober 2010

Vi har höstlov!

och är på äventyr i Ronjas skogar.
Grillad korv blir en festmåltid, och korta ben kan med lätthet vandra över stock och sten.

Dagen bjöd på blåsväder och bladen dalade ned från trädkronorna liksom stora snöflingor.

Vi såg en ekorre och värdens största myrstack.

En så´n där dag som lagras i minnet tillsammans med ett stråk av lycka.

Oscar går!

onsdag 18 augusti 2010

Møtet med kommunikationstanten,

igår gick ju fint, också det.

Det ær en så´n dær tant som varit med førr.
Som har en del att sæga till om i skolans och kommunens inre kretsar.
Ta,da!
Ungen visade hela repertoaren, føljde uppmærksamt alla intrukser, pekade på bilder, svarade på tilltal.

Rapporten kom idag.
Konklusionen var att talmaskinen vi investerat i var før SIMPEL......inte utmanande nog.
Dra ænda in i.......ja, ursækta, men alltså.

måndag 16 augusti 2010

Augusti, tro´t eller ej...........

skall se om man, när rutinerne efter sommarens vimsande återkommer, kan fokusera igen.



På allt det där som man nog skall hinna men aldrig är i närheten av.


När mörka kvällar smyger sig tillbaka kanske tiden infinner sig. Tiden til att sitta och smurfa framför skärmen, att använda en timme, eller mer på det som faller en in.




Sonen har nyligen fått nytt program efter möte med dem från over there. The experts.

De impar varje gång, med sin träffsäkerhet på att avläsa ungens förmågor, att kunna se var hans styrkor och svagheter finns just nu.
Vid detta möte impade också ungen, på dem och på oss. Han har flyttat sig stort på det "mentala" området. Viktigast av allt är att viljan och motivationen till att vara med äntligen infunnit sig. Han är nyfiken helt enkelt, en drivkraft vi tidigare saknat.
Han visade övertygande sitt läsande, att kunna förstå och följa tre-och fyra stegs instuktioner, att härma, att leka tillsammans och inte vid sidan av, sin fantastiska humor.
För första gången flöt också arbetet mellan dem och Oscar fint, ett samarbete.
Utan osäkerhet och gnäll, med en unge som vilade i situationen. En unge som visade enorm motivation, också när han inte helt förstod vad som väntades av honom.
Stolt är bara förnamnet.
Meeeeeeen, det kniper, det där med att gå.
Vi är nära ett breakthrough, vi ska bara......
Krypa mera, dock mindre än förr, ålar mera, MYCKET mera. Gå kortare distanser, med superkvalite, dvs "stilla och roligt" så att Oscar själv har kontroll.
Målet är ett självständigt gående om två år.
Den kvicke minns att vi för två år sedan fick samma besked, ergo skulle ungen gå nu.
Det är här det kommer in, ni vet det där "det sista som lämnar en är hoppet...."
Kanske kan det tyckas platt att vi viktar gåendet så högt, men det är liksom här det skulle betyda mycket för framtidens underhåll av kroppens funktioner. Att krypa har gjort honom så mycket starkare, friskare, självständigare, i det ögonblick han börjar skolan skall han gå eller sitta i sin stol, kryper gör man inte i skolan. Om gåendet inte fungerar där kommer allt det han byggt upp under åren stilla att försvinna, med muskelsvaghet och ökad spaticitet som följd. Det var punkt 1.
En annan aspekt är hjärnträning, synen har utvecklats i takt med krypandet, det finns tydliga teorier som talar för språkets och gåendets sammanhang, punkt 2.
Utöver det blir det fysiskt mer och mer svårmanövrerat för oss omkring Oscar, på en tidspunkt blir vissa aktiviteter tätt på omöjliga med alla lyft och förflyttningar. Gåendet är superviktigt för att kunna deltaga i det man vill, punkt 3.
Fler punker kan det bli till, vi har argumenterat för vår sak som ni hör :-)
Nåväl, vad är en bal på slottet.........
Två år, två jular, två sommrar.....thats nothing, tiden flyger, som bekant, förbi.

torsdag 17 juni 2010

Juni och ja vi är här ännu...........

vet inte riktigt vad som hände.
Inspirationen, energin, lusten liksom försvann.
Den ena dagen har flytit över i den andra.


Vi kryper, kryper och kryper.
Undrar hur trött Ozzy egentligen är på de blåa mattorna han sliter ned.
Jeansen lappas konstant på knäna.
Vi skall träffa USA om några veckor.
Det är där den skall tas, diskussionen.
Vi vill gå, gå, gå nu.
Det må då vara på tiden..........
.

Vi

tisdag 23 mars 2010

Vi har varit på

på skidsemester.
I hemlandet :-)
Ja, ni ser ju, landet där solen alltid skiner!

























Max hann bli en en "level 3" åkare, han glider sjungande ned för de röda pisterna. Svängarna uteblir men plogandet är perfekt.































Oscar var hemma hos mormor, mormor Kia och morfar på dagarna.
Blev bortskämd och saknade inte oss det minsta.
Konstigt känns det dock, att semestra med familjen minus en.
Hjärtat blöder, så känns det.
Rinner över av allt det orättvisa.
Jag resonerar logiskt med mig själv.
I resonemangen vinner hjärnan, men hjärtat hänger liksom inte med.
I hjärtat åker en snart sjuårig pojke om kapp i pisterna med sin lillebror.
Och han vinner.
Varje gång.