Inspirationen, energin, lusten liksom försvann.
Den ena dagen har flytit över i den andra.
Vi kryper, kryper och kryper.
Undrar hur trött Ozzy egentligen är på de blåa mattorna han sliter ned.
Jeansen lappas konstant på knäna.
Vi skall träffa USA om några veckor.
Det är där den skall tas, diskussionen.
Vi vill gå, gå, gå nu.
Det må då vara på tiden..........
.
1 kommentar:
Hej!
Läste din fina blogg. Ni är fantastiska! Jag hoppas att du orkar skriva vidare, för det är så härligt att se hur ni går framåt. Det är ju föräldrar som ni, som inte ger upp som möjliggör att de "alternativa" metoderna framhärdar. Vi som är "normala" gagnas ju också av detta, för det visar ju vilken potential människan har överhuvudtaget. Jag jobbar xtra med personer som är gravt funktionshindrade och kan inte göra så mycket för att hjälpa dem på ett alternativt sätt, men tänker ständigt på att därinne finns en människa som vill kommunicera. Att läsa om Oscar och andra bloggar, eller se TV-program om norske Magne ger hopp.
Stor kram från Michelle i Stockholm
Skicka en kommentar