Nästan i mål

vad gällande lusfrihet.......Det tycks vara så att jag å Max har mer envisa löss än de andra, så vi har behandlat något mer intensivt, med schampoo å luskam. Nu hoppas vi på att sista kuren blir imorgon.








Förutom ett visst äckel över våra små husdjur så är den mest överhängande känslan i huset längtan. Finn har hemlängtan och har nedräkning i veckor till det bär av. Han är för tillfället rätt trött på det enformiga sällskapet (läs mig) och det tar sig uttryck i ännu mer tid vid datorn (hur det nu är möjligt) där han mailar, läser nyheter hemifrån, kollar bilpriser och räknar på hur vi skall lägga om våra lån.
Sara däremot hon bara längtar, inte hem men efter Jonas. Hon har nedräkning i dagar istället för veckor. Det är tydligt att se i alla hennes uttryck att det börjar bli jobbigt, de har också gjort det bra, två månader framstår nog mer som två år när man är nyförälskad.

Vi andra låter stilla den ena dagen ta den andra. Jag upplever ingen hemlängtan hos ungarna, för dem är "sommarhuset" ju hemma.Däremot pratar Max dagligen både om momor å morfar och farfar å Lise, det ger väl också uttryck för en form av längtan.
Hos mig själv börjar tankarna forma sig om den vardag som närmar sig med stormkliv, jag kan inte säga att jag längtar....tiden här nere har varit så obeskrivligt bekväm, minimum matlagning, ingen tvätt, ingen städning, flera vuxna att dela träning och lek mellan, dvs en portion egentid som jag värderat högt. Däremot så saknar jag familj och vänner, den dagliga kontakten och inblicken i allt som sker där hemma. Saknad är i min värld dock nåt helt annat än längtan, saknad poppar upp då och då som en snabb minnesbild medans längtan är en intensiv, slukande känsla som finns i varje tanke........
Ett tydligt exempel på detta är när Finn vid läggdags frågar vilken färg vi skall måla vardagsrummet i........:o)
Eller när Sara med ett leende informerar om att Jonas kanske inte klarade sin tenta, leendet för att hon tänker på mannen i fråga, inte tentan....:o)


Kramar // Mia