Puha......

precis hemkommen från den årliga neurologkonsultationen.
Viborg sjukhus har den effekt på mig att jag vill vända mig om å springa.....
Många tråkiga besked har vi fått, många långa dagar har vi glott med längtan ut ur fönstren från denna gråa jättekoloss.
När Oscar föddes låg vi inne i 9 ändlösa veckor med strålande sol och en värme som gjorde neonatal avdelningen kokande.

Nu var det dags att konfrontera........

Till överraskning har mottagningen flyttat, till lite gladare lokaler.
Oscars doktor, doktor Thomas hade blivit lite gråare, lite äldre, men med samma milda sätt.
Med taggarna utåt började jag konsulationen med ett
"-Jaha, inte vet jag, vi behöver ju inte vara här och ta upp din tid särkilt länge. Vi vill bara ha remiss till röntgen så är vi på väg igen. He, he"

Mannen mitt emot flinade stilla, noterade att åren gått, presenterade sig långsamt hukandes framför ungen, som smilande sa hej, hej och svarande på riktigt på ja å nej frågorna som kom.

Det var ju faktiskt Ozzy som var på konsultation, inte det hissiga modern......

Han gjorde det bra ungen.

Doktor Thomas var mycket impad av att alla mediciner för lång tid sedan är borta, att inga anfall setts på flera år, med försiktighet vågade han säga att vi troligen passerat risken för våldsamma epilepsiformer, att det ännu kan komma med då med bättre behandlingsmöjligheter och i mildare uttryck.

Plötsligt var det ju en ganska trevlig konsultation....................:-)