Sommaren har kommit till Nørresøvej....

och vi njuter långt in på kvällarna...samtalet här rör sig om hur snabbt man egentligen kan köra ned för backen......utan att bromsa.....




Oscar har för tredje dagen i rad gått riktigt långt, runt 250 meter idag, dvs gott och väl 50 turer i stegen, mest ute i det goda vädret förstås!

Kolla in ungens första blåsa :-)) Också det något att fira!!

Längtan,

Kl är precis 02.30, min vargtimme.
Det är här jag vaknar för att diskutere med livmodern......om saknaden och längtan efter babyn, syskonet. Som alltså inte är på väg, men som spökar i mitt sinne.
Jag ser inte mig själv som någon stor barnaföderska, har aldrig heller drömt om en stor flock ungar, men jag älskar dem jag har högt, heligt och nå´t alldeles otroligt mycket.
Den är speciell, kärleken till ungarna, den har tagit mig med storm och den översköljer mig på ett överraskande sätt varje gång jag ser återser barnen, om så bara efter en kort frånvaro på en timme eller två.
Intenst, obeskrivligt.
Jag minns att jag i väntan på Max funderade på hur han skulle kunna rymmas, om det fanns plats nog till honom, om man kunde älska ett barn mer lika mycket som det som redan fanns. Det var faktiskt en oro jag hade.
Såklart gick det bra, såklart fanns det plats.
Och nu fyller längtan efter syskonet en hel del.
Jag vet att det finns plats.

Undrar om det där med biologiska klockan stämmer, om det i varje kvinna tickar och när man står där och checkar in till halvlek i livet, 35 +, så tickar det så in i helvete högt att man inte kan sova.
Jag vaknar och känner de där små puffarna i magen, de första sparkarna som känns som jag inbillar mig att det skulle kännas om en guldfisk slog nosen mot sin skåls insida.
Brösten känns periodvis också som om det faktiskt finns en baby som snart skall ha mat.....

Funderar på hur syskonet skulle tas emot, av resterande familjemedlemmar.
Tänker att jag själv gärna haft fler syskon är ett, inte för att det jag har felar nå´t.......bara att det vore härligt att vara flera.
Tänker att det vore fint för Max att få ett syskon att dela med. Allt det som syskon delar, också det han med tiden inte kommer att dela med sin storebror.
Tänker att tiden är nu, när jag ändå är hemma, medans de två stora inte är för stora, medans lusten finns....

Vi är dock inte två som längtar, jag är ensam med min livmoder och min längtan.
Jag vågar inte ta det där sista stora samtalet om det här med syskonet, just nu är suget för stort för att bli krossat. Nästa vecka kanske livmodern slappnar av lite.....när 35 blir 36.....

Argument, vattentäta sådana mottages annars gärna......någon som lyckats få ett nej till ett ja.....någon....?

230 meter,

lågt räknat.
Inte så illa spankulerat på en tisdag.

Fnitter och bus

är det mycket av just nu. Alla måltider är stora fnitteranfall, tar lite längre tid än vanligt, men det är en baggis när ungen är glad :-)

Annars ett ok flyt i träningen, går lååååååångsamt med att trappa upp i OHLen, vi har reviderat vårt schema ett otal gånger och ligger ínte alls i fas med vad jag räknat med. Det verkar mer tröttande, för huvudet främst, än vad vi trott. Dock en stabil ökning, de senaste dagarna har vi gått 40 turer om dagen, dvs ca 180-200m.

Lördag kväll..................slutade i chipsskålen.

Idag

har vi mött mannen utan humor.

Max har fått en ny lego-grej (japp, igen), med denna kom en liten legoman iklädd vägverkskläder, ni vet sådans där oranga arbetskläder. Barnet har legomannen med i handen inne i sta´n där vi plötsligt får syn på en man med samma mundering som legomannen. Han står och gräver en hål.....Max går fram och kikar med stort intresse och beundrande blickar, håller fram legomannen till mannen utan humor och säger "-Se det er dig", med ett tonfall som borde göra mannen utan humor stolt.
"-Det ligner da slet ikke mig" svarar mannen utan hunor med värsta Clint-Eastwood-sura-rösten, varpå han ilsket glor på barnet och gräver vidare.

"-Jamen Trevlig helg då" sa vi och gick vidare.........

Kvällens ämne

vid matbordet samt nattning har cirkulerat omkring Darth Vader......vad skulle hända om han fångade Postman Per?

Man kan ju undra.....

Självinsikt!

Vi har ju, som ni vet, inte varit så tursamma med de hyresgäster vi hade i vårt hus i Onsala....
Nu är huset härligt nog sålt och med som en del i handeln fick vi en lägenhet i Göteborg, som vi dessvärre också hyr ut. Det visar sig att det unga par som hyr inte är så nogräknade med hyran, heller inte med andra bisarra saker. Detta resulterar i att ALLA i den danska vänkretsen numera tror att ALLA svenskar är riktiga rötägg (irriterande med kommentarer som-ja, det är ju typsikt svenskar det där- efterföljt av hånsamma skratt), samt att vi igen har en hel del strul för att inte tala om omkostnader.

Vi rannsakar nu oss själva och undrar hur vi liksom kan "känna" så fel både jag och Finn. Vi tyckte ju att vi hade hyffsad magkänsla generellt om folk, det tycker vi inte mer.
Som en följd av ovanstående finner jag mig själv i de mest märkliga situationer under inskolningen av brandman Peder. Man kan ju till exempel uppleva det som underligt att samma blomma på terassen måste vattnas extremt lång tid flera dagar i följd samtidigt som vattnerskan instent stirrar in i sitt eget hus....hm, för att ge bara ett mindre uppenbart exempel allstå....

Trevlig helg // Mia