den där smärtsamma, bottenlösa sorgen.
Det sker inte så ofta längre.
Och den kom utan någon särskild förvarning, som följd blev jag helt jordad.
Ni som känt förtvivlan vet hur ont den gör.
Det känns som knivar i magen,
som om jag sugs nedåt, helt orkeslös mot marken.
Igår kom jag på mig själv med att gå med lätt framåtböjd rygg, som för att dämpa allt det onda.
En så´n dag sörjer jag Oscars liv, det han erbjuds nu och det som komma skall.
All den kamp, alla människor han möter, som skall röra och böja, fråga och undra.
Jag tänker på den unge det kunde varit, en sexåring, en skolunge.
Så orättvist.
Efter tänkande vet jag nog vad sorgen kom från, denna gång.
Ett möte med goda vänninor, en helg med snack om barn, jobb och livet generellt.
Det känns som mitt liv står stilla.
Ingen skolstart att "skryta" om.
Inget karriärmove inom räckhåll.
Inga kollegor som ger upphov till roliga anekdoter.
Skamset kan jag se att sorgen inte bara rör ungens tillkortakommanden, utan också mina egna.
En stor längtan till det normala.
Och hem kom jag till ett tomt hus.
Tvätten hängde där jag lämnat den.
Min tvätt, min sorg.
Ungarna tumlade runt med farfar, världens finaste ungar.
3 kommentarer:
Mia,
Jag hoppas att du vet att du gör stordåd varje dag. Det tar inte bort sorgen, men du ska känna en stor stolthet över dig själv.
Jag vet ingen som är så bra som du.
kram ellinor
ps jag har mailat, har du fått det mailet? ds
Grät en skvätt nu, känner så igen mig...Vi kanske kan ge varandra styrka, vi speciella familjer!? Tänk vad du åstadkommit, det är inte alla som klarar det, du är så stark och duktig!! Kram Maria, Elliots mamma
Hej Elli å Maria,
tack för värmande kommentarer.
Ni vet hur det är, isär du Maria, vissa da´r kommer det bara över en. Riktiga lågvattensdagar. På nå´t vis tänker jag en del över den tid som nu egentligen skulle komma, en skolkille. Har inte alls tänkt på det förr, men när tiden kom för Oscars årsbarn att gå ut å köpa första skolväskan, tja då insåg jag att jag på nå´t löjligt sätt anså gått med hoppet.....och nu blir ännu en milstolpe mejat ned.
Det blir såklart en annan skola, om ett år eller två.
Skall bara tugga på det......som på så mycket annat.
Kramar // Mia
Skicka en kommentar