Lycka är

att få lön förmödan. Att få kvittens på att det vi satsat energi oct tid på, hoppats på och levt med de senaste halvåret faktiskt givit resultat......över vår förväntan!!

Förra veckan hade vi tid hos det amerikanska teamet för evaluering och för att få nya mål, tiden var såklart avbokad eftersom den var i Dk, vi skulle så träffa demi Hong Kong i februari istället men dit kommer de dessvärre inte (pga av Os förberedelser i Hong Kong var alla hotell ca 8 ggr dyrare än vanligt) så vi får evaluera på egen hand, skicka resultatet till USA och jobba utifrån det tills vi träffar dem i juli i Dk.
På den evaluering som gjordes i sommras värderades Oscar till ca 13 månader i neurologisk ålder. Man fyller i ett schema med en mängd frågor om barnets färdigheter och utifrån det kan man beräkna åldern, sätta passande mål, samt se var styrkor och svagheter ligger.
Igår kväll satt Sara, Finn och jag på en restaurang och gjorde en ny evaluering (Tant Jannie och farbror Michael passade ungarna, tack för det..). Oscars neurologiska ålder nu visar sig vara gott och väl 25 månader!!! Med andra ord har han på 6 månader "växt" 12 månader, han har för första gången i sitt liv inhämtat tid och kunskaper i förhållande till sin ålder och sina jämnåriga istället för att tappa. Målen vi satte i sommras är alla uppnådda bland annat krypning, bättre bruk av synen, stor framgång socialt och mycket bättre på att klara stojiga miljöer.

Vi är stolta.....och tackar alla som hjälpt så långt :-)

Nu väntar vi med spänning på att få input från USA för att se vad Oscars och våra nya mål blir.

Kramar från Samui // Mia

Visatripp och Koh Phangang,

Så har vi rört oss lite i världen....

Jag och Finn har spenderat en dag i båt och buss för att komma till gränsen till Malaysia, detta för att aktivera vårt andra visum som tillåter oss att stanna i detta vackra land ytterligare tre månader. Tänk att vi redan varit här halva tiden.....det går allt för fort:-(

Reglarna för uppehåll i Thailand ändras hela tiden, just nu kan man som svensk/dansk vara här max sex månader, med en utlandstur efter tre månader. Det finns möjlighet till längre visum, men då skall helt speciella omständigheter föreligga, familjära eller arbetsmässiga skäl. Vi har fått förklarat för oss att det finns en uppsjö människor som uppehåller sig illegalt och för att försöka få koll på detta kräver man att passen stämplas oftare, alltså skall även dem med längre visum också stämpla sina pass var tredje månad så att man lättare kan hålla koll på var folk befinner sig. Lite fånigt känns det dock, först en båttur till fastlandet på 1.5 timmar, sedan en vansinnestur i buss ca 40 mil. Väl framme går man till fots ut ur Thailand, får en stämpel på att man lämnar landet, sedan går man in i Malaysia och får en stämpel på att man anländer, fortsätter sedan promenaden runt samma hus och får en stämpel i en annan lucka på att man lämnar Malaysia, tillbaka till Thailändska passkontrollen och får en stämpel som aktiverar nästa visa.......Det hela är klart på en kvart, tillbaka in i bussen, 40 vansinniga mil för att hinna tillbaka till sista eftermiddagsfärjan kl 16, om man missar den går nästa först på natten. Tja, inte nå´n sightseeing direkt. Vi hade annars laddat med varsin bok ochh skulle mysa lite......det krävdes dock att man höll ögonen på vägen.

Medans vi var borta tränade Oscar med Sara och Max var med kusinerna till en Fjärilspark. Han visade upp sitt inte helt lugna temprament då han skulle lämna Oscar å Sara, skrek som en galning i 20 minuter att han ville åka hem....kusinerna blev visst helt stilla....det sker nu inte så ofta....Annars förelöp dagen fint. Den senaste tiden har Max både börjat och slutat sin dag i Nanna ch Lukas hus, vi kan stå på vår terass och hålla koll på när de vaknar och så kan Max själv springa över.......

På vår och Oscars "lediga dag" tog vi en tur till Koh Phangan, en närliggande ö som visst nog är allra mest känd för sina Full Moon Parties. Stranden där dessa partyn hålls

är en riktig paradisstrand med vit sand och turkosskimmrande vatten, vi kunde dock snabbt konstatera att vi inte hörde hemma. Inga barnfamiljer så långt ögat kunde nå, heller inte några människor över 30-strecket, nog snarare ned mot 20. Vackra bruna människor med minimala bikinis. Finn sammanfattade läget på ett träffande sätt "Om jag var 25 och singel så var jag definitivt här".......

Vi tycker iallafall att vi är lite läckra....trots en något mer rejäl modell på bikinin....

Hela klanen Nielsen/Zillig samlad

Ps Idag onsdag har jag och Finn lyxat och varit på en dykartripp till Koh Tao, helt magnifik sikt och ett dyk med revhaj! Alltid en befriande upplevelse att dyka, som att komma till en annan värld.

//Kramar från Samui

Krypbränna och pinksnörig.......

Det finns ett uttryck som jag hört ett otal gånger -golfbränna. Som jag fått det förklarat innebär det brunbrända underarmar och nacke, dvs så som man ser ut efter en säsong på banan om man som golfare är klädd enligt konstens alla regler.

Vi kan mynta ett nytt uttryck - krypbränna. Oscar har etablerat en pepparkaksbrun rygg och nacke samt en näsa med små fina fräknar på. Resterande delar av kroppen är härligt mjölkvita, ser lite skumt ut faktiskt.....
Lillebror däremot är knallbrun hela han, förutom rumpan förstås. Just nu får dock rumpan en hel del sol eftersom det är så himla kul att kissa på saker.....han är pinksnörig för jämnan :-)

Låååååååångt,

Hej alla!!

och Gott Nytt År!

Vi har ju kommit en bra bit in i det nya nu och det kräver visst en uppdatering.....



Den lilla familjen hann känna tomheten efter mormor och morfar i sådär en tre dagar innan nästa trupp anlände.....Familjen Zillig!

Bilden talar sitt tydliga språk, liv och rörelse.....Max placering är även den talande, ett distansierat observerande.

Oscar är den äldsta av kusinerna, sedan skiljer det ca sex månader mellan varje unge, Lukas som är yngst blev två i somras, till gengäld är han den som är starkast av dem alla fyra :-)

I lilla familjen är vi inte så vana vid gnabb och tjuvnyp, Oscar är ju en förhållandevis stilla storebror, därav blir vi alla en smula chockade varje gång familjen Zillig gör entre. Så även denna gång.

Men efter ett par dagar har vi vant oss......även Max, som kämpat en svår kamp med att inse att det finns flera barn än han som vill bestämma, tycker det är mysigt.

Det badas såklart en hel del i poolen (där Lukas i all iver lyckats hoppa i både en och två gånger utan simring och skapat kaos innan han fiskats upp igen) och även i havet, som under januari lugnat sig väsentligt och antagit en läcker turkos ton. Vi bygger slott och bilbanor i sanden, paddlar kajak, smörjer in barnkropparna med faktor 50 flera gånger om dagen, försöker inta en och annan måltid tillsammans, ser på när småkillarna kissar ut över balkongräcket och pustar ut när klockan äntligen är läggdags.

De kvällar energin tillåter hinner vi med ett par glas vin med babyalarmen blinkandes på bordet. Nyåret firades som sig bör på stranden, faktiskt höll vi ut till närmare tre (ja alla utom Mikael som har en tendens att somna när han nattar barn) men så led vi också dagen efter, det skall erkännas att både Byggare Bob och Musen Molly kördes ett par varav i dvdn.

Lite utflykter hinns med, häribland elefant trekking. Samtalsämnet för dagen handlade till stor del om hur stora "elefantlortarna" var..... Nanna och Max visade stort intresse i ämnet.

En del incidenter uppstår när man är många.....tex ett torrlagt batteri..... Man kan också snabbt bli torrlagd på blöjor med så många barn, tur att de otaliga seven-eleven har ett stort sortiment.

Oscars träning kör vidare i vanlig fart, faktiskt har det gått överraskande bra trots en hel del stoj och stim runt omkring. Kusinerna, isär Nanna, har till viss del deltagit i träningen, tittat på bilder och ord, smakat och luktat på saker, Oscar har gillat sällskapet. Han gillar också att äta tillsammans med de andra barnen, något han inte varit så förtjust i förr, han har liksom tappat koncentrationen. I lördags var vi ned på stranden för att köpa glass (som ju Oscar naturligtvis inte får äta enligt de strikta matregler han har) så mamman beställdr en färskpressad annanasjucie istället, även den en sockerbomb men lite "bättre" socker. Jucien kom och till vår förvåning började Oscar storgråta, han ville inte ha jucie (som han annars älskar) han ville ha jordgubbsglass som de andra.........såklart fick han det. Det finns ju gränser......

Allas våran Sara har också äntligen kommit!!! Max fullkommligen studsade av glädje när hon kom, Oscar var lite mer försiktig, som om han inte helt trodde på det......men sedan har hon inte fått en lugn stund. Han älskar henne innerligt! För er som inte vet så har Sara arbetat som Oscars assistent i Sverige och varit med i hela uppstarten med den träning vi nu kör. Hon har varit hos oss i omkring två år och har med tiden blivit en "familjemedlem" som vi alla sätter högt pris på :-). Sara blev färdig Waldorflärare i december och därför passade det henne fint att resa lite innan livet som heltidarbetande startar.....vi är tacksamma! Inte minst Oscar.

I mars kommer Saras sambo Jonas och så drar de vidare bland annat till Indonesien, tills dess har Jonas en stark rival på fyra år.



Vi har nyligen ökat den dagliga krypsträckan till 350 meter, men efter Saras ankomst går det av bara farten. Jag och Finn lägger enorm energi i att motivera sonen, vi lockar, jagar, killar, busar, hoppas.....Sara behöver bara be Oscar om att krypa så gör han det......Den dagliga sträckan är 400meter med ett nytt personbästa på hela 500meter!!!

Vi har också påbörjat en daglig "behandling" hos Dr Virose, men detta kräver visst ett eget inlägg.

Kramar från Samui

Sorry!!!

Hmm, har igen gått vilse i den tekniska världen. Helt plötsligt ändrade bloggen utseende och vi kunde inte logga in, nu kan vi logga in men det ser ännu konstigt ut....Nå, men vi provar ändå :-)

Nja, ser ännu märkligt ut, Grrrrrrr....
Vi kollar vidare med support och återkommer snarast.

Kramar från Samui!!!

Gott Nytt År önskar vi på Samui!!

Målet på 400 meter på en dag är härmed uppnått!

Avsked,

efter ca nio veckor i kollektivt boende har mormor och morfar lämnat oss för att komma hem till regn, rusk, arbete och vardag :-)



Det är tomt med bara fyra i huset. Ungarna undrar förstås när mormor å morfar kommer tillbaka, de har ju blivit härligt bortskämda, alltid någon att få uppmärksamhet ifrån.
Jag och Finn har nu också blivit bortskämda med många möjligheter till "vuxentid", vi har hunnit göra en hel del tillsammans, cykla, dyka, gå ut och äta....
Det har varit toppen att haft dem med och jag är imponerad av att de båda hoppade på ide´n utan tvekan, tog tjänstledigt och åkte med.
Framför allt har det varit spännande, givande och roligt att kunna dela Oscars träning och framgång, bland annat kom ju det stora genomslaget med krypandet under mormor och morfars coachande!
Med gemensamma krafter har vi också lyckats trassla oss ur den dagliga middagsluren för båda barnen, samt att få Max att sluta både med välling (äntligen !) och blöja, det sistnämnda har krävt en del tydliga instruktioner från morfars sida om hur man som pojke kan kissa på buskar och blommor.







Några talande bilder:

Anpassning till Thailändsk kultur, konsten att åka så många som möjligt på en moppe. Det blev kört många och långa turer på ön, en lärdom från en av dessa turer är att det kostar att åka utan hjälm, även om man fyllt 60....



















Timmarna i poolen är oräkneliga....Max är numera som en säl i vattnet och simmar obehindrat tvärs övet poolen.

Födelsedag och julafton, paket och lek i långa banor.

En hjälpande hand i alla lägen.

Mys och kurande....

Oscar ääälskar att se film tillsammans med nå´n som som kommenterar och hänger med i handlingen. Mormor har oändligt tålamod till detta.